"Bara fälttävlan som gäller"

Den förra ekonomiska krisen, 2008, fick effekter på tillväxten i fälttävlan. Men för Amanda Axtelius fanns inget alternativ. Trots en Svenssonfamilj utan egentlig hästbakgrund - i dyra Stockholm.

BILD: Amanda Axtelius och ”Algot” på hemmabanan Runsten.

Återväxten på ponnysidan i fälttävlan ser nu åter god ut, efter några magra år då många ponnyryttare slutade istället för att ta steget upp till fälttävlan på stor häst.
Enligt förbundskapten Gunilla Fredriksson på grund av kostnaderna.

För Amanda Axtelius, 22, från söderförorten Älvsjö fanns det inte på kartan att sluta.

Först jobbade hon hos Anna Hassö ett år för att få rida så många olika hästar som möjligt och utveckla sin ridning. Sedan började hon leta häst.

Föräldrarna var med på noterna, men hade ett stenhårt krav:

”Om vi inte hittade en erfaren häst fick jag inte fortsätta”, som Amanda säger.

Den hästen hittade familjen i Polen, efter tips från Johan Lundin.

Hästen - Algier - hade gått internationell enstjärnig och nationell tvåstjärnig i Polen. Ett pålitligt kort i terrängen.

”Vi har haft ett hinderfel på tre år”, berättar Amanda som tävlar för Årsta-Runsten Sportryttare.

”Jag kan galoppera hur fort som helst och alltid få tillbaka honom på fyra galoppsprång på ett vanligt tredelat tränsbett. Han skulle aldrig bara kasta sig ut och hoppa helt fel. Jag kan verkligen lita på honom.”

Amandas pappa är rörmockare, har aldrig ridit men blivit ordentligt intresserad.

”Han är med jämt”, som Amanda säger.

Amandas mamma är gammal hobbyryttare med egen häst. Att både Amanda och hennes lillasyster tidigt började på Farsta ridskola var helt naturligt.

”Jag provade fotboll och simning och annat men allt var tråkigt. Det var bara stallet som gällde sju dagar i veckan, ” berättar Amanda.

Det blev egen D-ponny, Munsboro Teddy, som köptes med tanke på banhoppning. Men efter ett läger hos tränaren Lena Bredberg blev det fälttävlan för hela slanten. Bästa meriten på ponny är åtta i SM 2007 och seger i ett EM-kval.

I familjen finns nu förutom ”Algot”, två dressyrhästar. En är mammas och en lillasysters.

”Vi lägger alla våra pengar på hästarna”, förklarar Amanda som fortfarande bor hemma.

Algot drar Amanda själv runt genom att jobba heltid i stallet på Runsten Equestrian. Där har hon tillgång till stort ridhus, en komplett terrängbana och många olika tränare i alla discipliner.

Nackdelen är att hon bara har en häst att träna sin ridning på.

”Blir Algot skadad har jag ingen”, konstaterar hon.

Det var under en terrängträning på Runsten förra året som underlaget släppte och Algot for rakt ner i en grav. Amanda lyckades kasta sig av precis innan hästen fick panik nere i graven. Det var en tankeställare:

”Jag trodde att jag skulle få ta bort honom på plats, men han klarade sig med en sprick i ett knä.”

”Vad håller jag på med? kände det som.”

Men suget kom tillbaka. I våras gick de rakt ut på banan och hoppade allt stort utan problem.

”Jag kan gå en bana och tänka fy, det här kommer vi aldrig över. Men sen när man rider och det bara flyter och hästen älskar det - den känslan är så fantastiskt.”

Dressyren går bra. Personbästa ligger på 74 procent. Banhoppningen går inte lika bra.

Bästa meriterna hittills är trea i öppna klassen i årets SM och att komma i mitten av resultatlistan i öppna klassen i NM i Köpenhamn.

Det kortsiktiga målet är att komma upp till tvåstjärnig och bli stabil där.

Målet på längre sikt är trestjärnig klass, SM och att slåss om en EM-plats.

För Amanada finns bara en sport - fälttävlan.

• Skicka artikeln till en vän