Kritik mot banor en öm tå

Landslagryttaren Katrin Norling drar sig inte för att kritisera banor om det är nödvändigt. Men för många ryttare håller tyst, anser banbyggaren Sören Cederqvist. ”Detta är en öm tå”, säger han.

BILD: Katrin Norling

Vad hjälper stilbedömning, korta läder, kval med mera om säkerheten i terrängen till slut stupar på att människor inte kan tala med varandra?

Frågan känns berättigad med anledning av debatten i England efter ryttaren Ian Oldings död för en dryg månad sedan.

Katrin Norling vet hur svårt det kan vara att få gehör för synpunkter på en bana.

”Olika banbyggare reagerar olika”, säger Katrin.

”En gång var vi flera ryttare som tillsammans klagade på ett avstånd som vi tyckte var konstigt. Vi var på flera gånger, redan dagen innan. Ändå ändrades avståndet inte förrän precis innan start och bara lite, inte helt.”

Katrin menar att det inte händer så ofta att ryttare klagar. Men om hon tycker att om något är konstigt ska man säga till.

”Fast vissa hinder ska ju vara svåra. Vi ryttare brukar rådfråga varandra.”

En som gärna vill ha synpunkter är Sören Cederqvist, banbyggare sedan 35 år.

”Det finns några ryttare som är bussiga och säger till om de tycker något är fel”, säger han. ”Men de flesta bara pratar med varandra, rider och åker hem och ondgör sig över banor med varandra.”

Är ryttarna rädda för att framstå som fegisar om de klagar?

”Absolut inte. Men det finns kanske banbyggare som inte vill ha synpunkter, som tar det som kritik och vänder taggarna utåt och säger att okej då slutar jag bygga.”

Sören tror att det kan bidra till att ryttare håller tyst.
Problemet här i Sverige är att de banbyggare som finns är sanna entusiaster. Och utan banbyggare – inga tävlingar.

”Här i Sverige bygger banbyggaren hindren rent fysiskt. Då älskar man verkligen sin sport”, som Sören säger.

• Skicka artikeln till en vän