Tårar värda mer än brons

BLOGG I Göteborg var det Angelica Augutssson som grät. I Rotterdam var det Patrik Kittels tur. När procenten för Totilas var klar kom alla känslorna på en och samma gång.

Vilken magisk söndagseftermiddag det var.

Patrik Kittel och Scandic låg på en helt rättvis bronsplats ( men en silverplats hade inte förvånat heller ) och bara Totilas återstod.

Luften i arenan vibrerade.

Patrik var spyfärdig, gömde sig i trapphuset och vägrade titta. Dressyr har väl aldrig varit så spännande.

Och så kom resultatet. Kan man begära mer av sport?

Satt på pressläktaren och tjöt rakt ut när när Totilas "femma” kom upp på jumbotronen (glömde att man inte gör så i dressyr, inte så det syns i alla fall) och sprang rakt på Patrik som vågat sig ut från sitt gömställe. Det ögonblicket - när allt bara brast för honom - sa allt.

Det var tårar värda guld. Precis som bronset var för Sverige.

Hade i alla fall sinnesnärvaro - eller fräckheten - att slänga upp teleobjektivet och trycka av. Skärpan fanns det ingen tid till, inte avståndet heller. Men motivet är helt underbart.

(Hoppas Patrik tycker det själv också.)

Travade euforiskt iväg till Bo Jenå för att få några citat till Svenska Dagbladet och var på vippen att själv börja lipa - men skärpte till mig. Journalister gråter inte. Inte i tjänst i alla fall. Och inte så det syns.

Men jiises vilken kul nyhet att skriva.

För vad är sport om inte känslor? Starka känslor. Och deltagare som bjuder på sig. För det handlar ju om världens viktigaste oviktighet.

Tack Patrik och Scandic!!!

• Skicka artikeln till en vän