Tuppkam stor betydelse genom åren

Skrivet av Elisabet Hoff 24 mar 2009

Veterinärt

Relaterade artiklar

Veterinär Claes Rülcker var först med att spruta tuppkam i hästleder. Här ger han en kort historik till ledbehandlingar, där engångskanylernas och sprutornas intåg spelar stor roll för utvecklingen.

Efter 44 år på Solvalla Hästsjukhus är Claes Rülcker är en av landets mest erfarna hästveterinärer. Det var också Solvalla som var först i världen med att testa så kallad tuppkam på häst.

Tuppkam var i själva verket hyaluronsyra, utvunnet ur tuppkammar. Hyaluronsyra är ett slags glid- och smörjmedel som finns naturligt i ledvätska.

Under slutet av 1960-talet ombads Claes Rülcker och kollegan Åke Åsheim av läkemedelsbolaget Pharmacia att testa och utvärdera metoden med att behandla hästars leder med tuppkam. Medlet hade då redan använts vid ögonoperationer på människa.

Resultatet var bra. Från Solvalla exporterades metoden till USA.

Innan tuppkammens genombrott hade kortison börjat användas så smått i leder. Tuppkam var ett betydligt snällare preparat.

Enorm potens

”Tuppkam har en enorm potens. Den återställer statusen i leden och när vi fick tillgång till detta var det något mycket positivt”, säger Claes Rülcker.

Fram till dess var de vanligaste metoderna för behandling av ledinflammationer – förutom vila – blistring och bränning. Bägge ökade genomblödningen i hela det skadade området.

Claes Rülcker är lite tveksam till hur effektiv blistringen var. Bränning tycker han fungerade i de flesta fall. Själv har han bränt kanske 10 000 hästar i sitt liv, mest travare.

Men att kunna gå direkt in i en led, in i själva kärnan, var naturligtvis effektivare. Men också riskablare. En infektion inne i leden innebar i princip alltid slutet för en häst.

Problemet var att det inte fanns engångskanyler och engångssprutor. Det var en minutiös procedur att koka och desinficera instrumenten vid varje behandling. Tillgången på antibiotika för veterinärt bruk var heller inte densamma som idag.

Engångsartiklar säkrare

Med engångssprutorna, engångskanylernas och engångsförpackningarnas intåg på 1970-talet blev det både enklare och säkrare att gå in i leden. Detta var ungefär samtidigt som tuppkammen kom ut på marknaden.

Från början gick det åt 200 tuppar för en enda ledbehandling. Idag framställs hyaluronsyran på bakteriell väg och används även tillsammans med kortison.

Andra metoder vid ledbehandling är till exempel icke steroida antiinflammatoriska preparat och glykosaminer.

Den senaste metoden är att behandla hästen med ett kroppseget antiinflammatoriskt ämne. Hästens egna blodserum injiceras då in i leden.

Leder kan också spolas, tappas på skadad ledvätska och sprutas med ledvätska från en annan frisk led på hästen.

Lisa Hoff

Skicka artikeln till en vän

Kommentarer

spruta leder

Skrivet av mariahh (inte verifierad) den lör, 2009-12-05 11:46.

Som verksam inom galoppsporten under 80 och tidigt 90 tal. Var jag med om att man sprutade leder i slutet av en säsong. Antingen för att hästen skulle kunna gå en tävling till. Men i andra fall som en behandling innan vila. DVS ett uppehåll i all träning och tävling.
Inom trav och galopp, skulle hästar tjäna pengar. Internationellt har man länge sagt att detta inte är en hållbar behandling om överbelastning av leden fortgår. Inom 3 månader är hästen halt igen. Så varför började man spruta leder på ridhästar som inte belastas så hårt och utan utredning av orsaker? Sportryttarna tror ju idag att man skall rundsmörja en led genom sprutning. Vad hände med att ställa en diagnos som hjälper till att komma på rätt spår igen? Den såkallade rundsmörjningen har tagit bort ansvaret hos ryttaren, eftersom den är såld som en naturlig del av att managera en sporthäst. Ingen verkar koppla in hjärnan längre och fundera på varför leden blir inflammerad. Varför undersöker man inte om huruvida hästen är bogfri och att bogbladens muskulatur kan ta upp stötarna? Eller om de har blockerats, så att all stötdämpning måste tas upp i hovar och leder? Veternärerna måste ju känna till att bogbladets funktion är av största betydelse för god stötdämpning? Dagens sadlar för hopp och galopphäst har till 80% en sådan konstruktion eller passform att hästen förlorar muskulatur runt bogbladet. Det är det första tecknet som dessutom är lätt att finna. En häst i träning skall inte vara smal bakom bogbladet. Det innebär att rörelsen är hämmad. Hög manke i kombination med kort rygg och stora bogblad, gör det svårt att finna en lämplig sadel som inte hämmar rörelsen. Var är diskussionen om den yttre påverkan som vi kan förebygga skador med? MH