Under fina ytan med Alan Banks

I "Kall som graven" får Alan Banks får ett märkligt uppdrag, att hitta sin chefs tonårsdotter som slår runt i London. Han har då ingen aning om vad som finns under den välpolerade familjeytan. Ruggigt bra.

TITEL: Kall som graven
FÖRFATTARE: Peter Robinson
UPPLÄSARE: Tomas Bolme
TID: 18 tim
FÖRLAG: Bonniers

Engelske Peter Robinson skriver väl. Intrigerna är gedigna och karaktärerna trovärdiga och blir till riktiga människor med många olika bottnar och sidor.

Därför kryper hans böcker alltid under skinnet och stannar kvar. Det är som hämtat ur verkligheten. Inget är enkelt, enbart gott eller enbart ont, sant eller osant och därför så intressant.

”Kall som graven” är inget undantag. Den griper tag från första raden.

Huvudpersonen, kriminalkommissarien Alan Banks, drivs så intensivt av sin önskan att lösa brott att han ibland tänjer på reglerna. Men han når resultat. Han är den polis som hans chef Jimmy Riddle alltid drömt om att vara, men inte haft rätt slags talang nog att bli. Han inte bara avundas Banks, han avskyr honom.

Men när Riddles tonåriga dotter dyker upp på nakenbilder på nätet och hotar att sabba hans fina karriär, finns det bara en person han kan be om hjälp. Allan Banks gillar inte saken men antar uppdraget och åker till London.

Han hittar flickan, återbördar henne till familjen Riddle och tror att allt är frid och fröjd. Tills flickan hittas mördad.

Alan Banks och hans team har en tänkbar mördare på kroken som de gärna skulle vilja sätta dit. Men är det verkligen han? Banks tvekar.

”Kall som graven” är riktigt bra och för en gångs skull är en polis privatliv inte bara ett störande moment. Alan Banks försök att lappa ihop det med frun är rörande.

Uppläsaren Tomas Bolmes behagliga röst gör Peter Robinsons bok inte sämre.

EH

• Skicka artikeln till en vän